Ja, jag tänker på dig min vän & hela familjen Andersson. Tyvärr kan jag nog inte föreställa mig hur det känns. Jag vet bara att det gör ont i mig när jag tänker på det och jag tycker så synd om alla som varit med om detta.

Det är inte första gången detta drabbar en av mina kompisar, och med tanke på att jag inte är äldre så kommer det antagligen att hända fler gånger. Men jag hoppas innerligt att det inte fortsätter i denna takten i alla fall! Varför är livet så orättvist ibland? Är det för mycket begärt att folk inte ska behöva genomlida sådana här saker, varken dem det drabbar eller deras nära. Nej jag tycker verkligen inte det! Det jag fasar mest för är att man själv ska stå där en dag, men jag ber till högre makter att jag slipper detta under hela mitt liv.

Glömma kan man aldrig göra, men att vara stark och gå vidare tror jag nog man måste så småning om. Men man behöver inte vara stark nu, direkt efter något sånt här, då får man vara ledsen, liten och rädd som ett litet barn. För det är ingen som förväntar sig att man ska vara stark, man tar sig inte igenom något sånt här på två veckor! Sen vill man ju inte glömma heller, möjligt vis själva händelsen iochförsig. Men efter ett tag tror jag att man kanske inser att man får komma ihåg de vackra, bra och roliga stunderna tillsammans istället.

Ägnar i alla fall en tanke till er där uppe i Småland då och då. Men det visste du ju redan... <3